Jag tar mig igenom vardagen, det är till och med så att jag har vant mig nu och glömmer ibland  bort att jag har ont. 

Jag har försökt kontakta kvinnokliniken på Näl, där jag har remiss, i flera veckor nu. Och jag kommer verkligen aldrig fram. Boka tid för en femtioelfte efterkontroll. Om jag får höra ordet "normalt" en gång till så smäller jag av.

Jag ska säga er en sak, jag har haft stenkoll där nere nu efter alla komplikationer och felbedömningar av vården. Stenkoll om ni förstår vad jag menar, och jag gråter varje gång. Kan någon förstå hur påfrestande det är fysiskt att ha ont hela tiden men minst lika mycket psykiskt. Jag är 24 år med ett knappt fungerande underliv. 

Aaahmaagaad, kan inte fatta att jag skriver detta men eftersom jag gjort det tidigare så...

För nya läsare så finns allt relaterande under kategorin "förlossningen"

Jag har fått ett slutgiltigt besked från IVO - ang min anmälan till Inspektion för vård och omsorg. Saken är "nedlagd med kritik". 

 

Pappsen duger inte på natten tycker Thea :(

På tisdag har jag tid hos mvc för att prata. Troligtvis en remiss till inkontinent avdelningen på Näl. Men så tänkte jag ändå... Att såå farligt kanske det inte är? Men bm i luren försäkrade mig om att en kvinna i min ålder ska inte ha några sådana problem alls. Inte ens efter en förlossning? Nej, Inte ens efter en förlossning. 

Japp, det är ju ungefär vartannat tåg man jobbar på. Det var i början när jag började jobba som tågvärdinna som jag fick njurbäckeninflammation. Som ni kanske vet så finns det ju ingenting som heter personaltoalett ombord utan vi måste använda den resenärerna använder.

Jag tyckte många toaletten var ofräscha och när det väl var akut så funkade ju givetvis inte toaletten på det tåget och det kan ta många timmar innan man har tillgång till en annan. Åkte in akut efter jobbet en kväll och njurbäckeninflammation hade blivit en tråkig påföljd av att jag gått och hållit mig på detta viset. Efter detta lärde jag mig att jag va helt enkelt tvungen att kissa ombord hur ofräscha toaletterna än var. Men... HUR ska jag kunna jobba med denna inkontinens jag lider av? Jag måste kissa ca 6 ggr i timmen och jag blir JÄTTEkissenödig på två röda och det går knappt hålla tätt. Då måste jag rusa till toaletten och tänk om jag mot all förmodan har en toalett ombord som funkar, men kanske är 80 m bort? Ska jag behöva ha en binda som rymmer flera dl kiss, ska jag ha en toalett i bakfickan eller ska jag helt enkelt bara kissa på mig när jag jobbar?

Planerar att börja jobba om 7-8 månader och förhoppningsvis har detta blivit bättre då men detta är definitivt en fråga att ta vidare till min boss...

Just nu strömmar det runt ett blogginlägg som blixa har skrivit, ni hittar inlägget HÄR. 
Där berättar hon att hon har en förlossningsskada, hon har sökt hjälp för det många gånger men samma svar varje gång - det är helt normalt. Hon skriver att hon har problem med att tömma tarmen och att hon måste ha ett finger i slidan och hålla emot så att tarmen tömmer sig. Äntligen någon som talar!

Enligt en ny studie från Sahlgrenska har varannan kvinna någon slags förlossningsskada.
Detta är på nyheterna ikväll och även i rapport kl 21.00 på SVT1, missa inte!

Som ni vet så brukar jag dela med mig av det mesta här på bloggen och skämms inte ör något utav det.
Men just denna grejen jag skall dela med mig av just nu har jag tvekat lite på, ungefär det är kanske lite To much information! men va fasiken...Kan Blixa, kan jag...

 

Ni minns jag var ute och dansade med mina mammakompisar förra lördagen?

Stod på dansgolvet och dansade röva av mig och hoppade i takt med musiken.

Jippi, livet leker! Men så händer något.... i brallan....

Oops, jag kissade på mig! inte bara en eller två droppar inte!
ropar till mammorna, kastar bena på ryggen och kutar till toaletten.

det var den torra trosan det. 

Jag är 23 år och kissar på mig, score
!

Detta beror på att böckenbotten är otroligt svag och det i sin tur beror på den långa och utdragna förlossningen, krystvärkar i 4 timmar. Vad man kan göra åt detta? Knipa? Jag kniper å kniper å kniper å kniper.. And so on..

Ni minns att jag för några veckor sedan var på kvinnokliniken på Näl och gjorde ett litet ingrepp?
Där dom skar bort en flik i slidöppningen som orsakats av att några stygn släppt för tidigt som i sin tur orsakats av att det var slavigt sytt. Vid detta tillfället fick jag en östrogensalva på recept mot torra slemhinnor och som ska hjälpa slemhinnorna att återhämta sig snabbare. Men doktorn hade problem med att skicka iväg det elektroniska receptet men sa till mig att jag har receptet imorgon. Väl på apoteket dagen efter säger apotekaren till mig att jag har minsann inget recept. Nehe! Några dagar efter detta så åkte jag in med Lillan till Barnmottagnigen på Näl. Hade några minuter över så passade på att gå till Gyn och haffade tag i en sköterska. Först kunde vi inte komma fram till vilken läkare jag hade. Hon tyckte det var konstigt att jag inte mindes vem det var men jag kommer ju knappt ihåg vad jag själv heter... Hur som helst, hon sa till mig att hon fixar det och att jag kan hämta ut salvan dagen efter. Återigen, väl på apoteket dagen efter så säger tanten bakom disken till mig att jag har inget recept. va fan! det kom ett par svordommar ur munnen på mig. Tanten kollar konstigt på mig och frågade om jag verkligen skulle ha en östrogensalva eftersom "det är inte så vanligt i din ålder".

Pekar på lillan å försöker förklara utan att gå in för mkt på detalj. Hur som helst, hon visar mig en receptfri östrogensalva. Så den ska vi köra på! Nu skiter jag fan i hela Näl... igen... alltid är det problem med dem..

 

Lilian, en mycket trevlig kvinna och det känns väldigt bra att ha pratat med henne. Hon beklagade att jag fått en sådan förlossning, hon förklarade lite saker och hon såg att denna kvällen var det väldigt mkt att göra. Hon försökte inte bortförklara någonting utan tog till sig allt jag sa. Hon påstod också att dom inte lider av personalbrist som andra förlossningar i landet gör men just denna kvällen var det flera krångligare födslar. Även hon erbjöd mig psykologhjälp pga att det kan komma tillbaka till mig ännu jobbigare vid eventuellt syskon. men tackade nej denna gången också. Känner inte att jag behöver prata  mer om detta nu och vill bara lägga det bakom mig trots att jag blir påmind om det hela tiden. 

Det som kmr att ske nu är att hon kommer att samtala med alla inblandade, meddela dem min upplevelse, visa dem mitt brev och höra vad de har att säga. Eftersom det är så väldigt många inblandade så kommer det att ta några veckor innan hon återkopplar till mig.

Hon var tacksam att jag hört av mig och berättat allting så att de kan bli bättre. 

Ni kan läsa mer om förlossningen under kategorin "Förlossning"

Hur som helst så har jag min lilla älskling här hos mig så allt annat spelar ingen roll <3 

För er som inte läst del 1, den finns här

Nu äntligen har jag skrivit del 2 på förlossningsberättelsen.
Det har dröjt alldeles för länge...
Jag sätter ihop sista delen på förlossningen med tiden på BB.
Återigen, jag använder mig utav mkt svordommar och utropstecken för 
det är lättare att uttrycka mig så. 
Vill varna er känsliga läsare för äckliga detaljer.

Och så äntligen kom vår lilla flicka ut till oss kl 03.45 efter nästan 4 timmar med krystvärkar.
Vi gråter floder båda två, hon skriker direkt och hon ligger inlindad i varm filt på mitt bröst.
Jag är så tagen, hinner inte riktigt förstå att hon ligger där.
Jag var bara så otroligt lättad över att det där hemska trycket försvann medsamma.
Dom frågar om Peter vill klippa navelsträngen, nej säger vi i kör.
Här har jag massa bilder i huvudet.
Jag minns att hon kissar på mig, hon lyfter på huvudet, Peter står på min högersida,
hon får en spruta i låret, men vad för spruta? Det vet vi inte än idag, vitaminer? 

All smärta  var helt borta i några sekunder men sedan gör den sig påmind igen.
Min kropp skakar som ett asplöv och jag måste be Peter ta Thea.
Jag minns att jag var så chockad över att dom hade så bråttom, kan jag inte få vila lite nu?
Dom säger till mig att andas i gasen och att jag ska krysta. 
Ut kmr moderkakan, den är jätte varm och landar med ett donk.

Dom frågar om vi vill se den, nej säger vi återigen. 

Här är allt väldigt suddigt vad det är som sker. Jag minns att jag sa tusen ggr att jag visste
att detta skulle göra ont, jag visste att det inte skulle vara över bara för att hon är ute, 
men att det gör så här ont kunde jag aldrig föreställa mig. Vågar nästan påstå att detta gjorde 

lika ont som värkarna.
Dom ska få ut allt annat och jag andas som tusan i gasen för detta gör ont, 
det gör så fruktansvärt ont. Dom klämmer mig på magen. gör ont så jag vill spy, Är så sjukt snurrig...
Men plötsligt får jag en spruta rakt i låret, utan en enda förvarning.
AAAAAJJJJ VA I HELVETE skriker jag. Rycker till och drämmer till sprutan medans 

den var i låret på mig. FÖR FAAAAN säg till först!!
Hon talar inte heller om vad det är för  spruta, det vet vi inte än idag. 

Andas fortfarande som en dåre i masken och jag råkade kolla ner på trädgårdstomten mellan mina
ben medans han höll i nål och tråden. Gud hjälp, det fick mig att må riktigt illa. Å vilken jävla nål! 
och vilken tjock tråd! Mår illa än idag när den bilden dyker upp i huvudet på mig.
Plötsligt känns det som 7 jävla knivhugg i magen på mig. VA I HELVETEEEE AAAAAAJJJ skriker jag.
Då kommer samma kärring, återigen utan någon som helst förvarning, och trycker mig på magen.
Här blir det kaos i huvudet på mig och ut forsar det massor av blod med stora grytbitar i,
som Peter så fint beskrev det. Här blir jag så himla ledsen. Snälla, säg till först.
Du din jävla kärring, 2 små kraftanstärningar av dig hade gjort mina minnen från förlossningen så mkt bättre.

 

Dom syr i över en timme. 2 bristningar på insidan samt klippet på utsidan. 
När doktorn gör en sista slutkontroll upptäcker han ännu mera på insidan. 
Men nu är det så mycket blod och han kan inte se så han behöver andra instrument.
Dom säger till mig att jag måste rullas ner till operation. 
Jag blir jätte rädd och ledsen över att behöva lämna min bebis. 
Ni vet dom där första magiska timmarna fick jag aldrig uppleva och man brukar ju få
så goda mackor på sängen. men samtidigt så lättad över att få försvinna, 
tack tack tack låt mig få sova!
Då var det dags för den där jädra katetern igen, Peter säger åt dom att göra det när dom sövt mig.
Vilket dom tyckte lät som en bra ide. Tack! 

Förlorade 0,7 liter blod.

 

När 2 barnmorskor rullar ner mig för korridoren på förlossningen hör jag det mest otroliga ni kan tänka er. 
En bm säger till den andra med en riktigt oroande ton på rösten "Shit, vem förlöste på sexan?" 
Öööööhhhhm ursäkta va fan säger ni. Är ni allvarliga? 
Nu blir jag återigen helt stum när jag skriver. Finner inga ord som kan beskriva denna situationen.
Menar dom verkligen att dom inte vet vem som förlöste på rum nr 6?
stackars stackars människa på rum nr 6! Sånt här får bara inte hända!!

Sedan rullar vi igen och jag känner mig så jävla stolt, riktigt jävla stolt.
Jag överlevde förlossningen och jag har fått världens finaste dotter, se på mig! 
Jag kände mig som en jäkla superwoman samtidigt som jag var hög som ett hus
och as garvade åt vad barnmorskorna precis sa. 
haha tyckte det var jävligt komiskt att dom seriöst inte visste vem som förlöste på sexan,

som ett dåligt skämt. 

I dörren möter vi ett par som är på väg in för att föda. 

Där ligger jag och garvar i min nedblodade säng, vilken syn....


Det är långt till operationen. känns som det tar en evighet.
ner i källaren, långt ner i korridoren och genom något som ser ut som ett omklädningsrum. 
Till slut framme på operationen, dom diskuterar hela tiden vem som ska operera och min hela min kropp skakar.

Det är så kallt, det är så himla kallt men äntligen ska jag få sova.
Till slut kom dem överens om vem som skulle operera men den läkaren hade fortfarande inte kommit när jag somnade in. 

---

 

 Vaknar upp men det känns som jag drömmer. Det brusar i öronen och jag får inte upp ögonen.
"Har du ont, Liv? Jag ser det på ditt ansiktsuttryck. Du ska få mer smärtstillande."
Somnar igen..

Vaknar upp igen, denna gången när de grejar mellan benen på mig. Är alldeles snurrig.
"Vi ska bara ta ut katetern Liv, du ska få mer smärtstillande"
Somnar...

Vaknar återigen men denna gången av att det är någon som skriker för livet.
Jag blir jätte rädd, vad händer? Var är jag?måste 

Tar mig några sekunder att minnas och det visar sig att det är min granne på uppvaket som skriker.
Ligger och lyssnar, men herregud dom ska bara ta ett blodprov. Och DU gapar, ville jag bara skrika.
Klockan är nu 07.15 och jag frågar när jag ska få åka upp till BB för de sa innan operationen att jag skulle få åka upp igen vid klockan 07.
Sköterskorna svarar att det kommer nog någon snart och hämtar mig.
Tiden går, patienter och sköterskor kommer och går....
Frågar återigen hur mkt klockan är, den är nu 08 och inga tecken till att bli hämtad.
Nej nu jävlar, klockan är 09 och jag har faktiskt en bebis jag måste åka upp till!
Klockan 09.15 kommer det två sköterskor. Jag säger att jag saknat dom och att vi måste skynda oss.
Frågar om hon fått ersättning, men det har hon inte. Åh ingen mat på alla dom timmarna?

På vägen upp hinner jag tänka massa. Vad gör peter å bebis? var är dom? väntar dom på mig?
Till slut framme på bb och jag rullas in i rum nr 2. Där ligger meningen med livet. Far och dotter tillsammans och sover. De kommande timmarna kan jag inte ens beskriva. en så liten liten bebis och hon är dessutom min, min lilla bebis.

Hon får fortlöpande smärtstillande då det gör väldigt ont för henne efter sugklockan.

Orkar inte riktigt gå in på detalj angående tiden på BB. Men mycket besvikelser där också.
Jag har aldrig känt mig så liten och ensam. 
Särskilt första dygnet var en mardröm. Thea skrek i flera timmar i sträck och jag kunde inte förstå varför. Peter var inte där och det tog en kvart för mig att komma upp ur sängen och jag kunde knappt kissa eller gå. Hade SÅ ont mellan benen och väldigt ont psykiskt också. Personalen såg jag knappt till, dom var superstressade och det larmade på dem hela tiden. Jag fick inte ens hjälp att byta mina nerblodade sänglakan så jag sov i dom. 
En barnmorska kom inspringandes och trodde jag hade kvar en tamponad där nere. om jag hade haft det så hade den suttit där i över ett dygn, snacka om infektionsrisk. Hon sa att operationen glömt att skriva att de tagit bort den. De lovade oss att vi fick åka hem dag 2. När vi nästan var på väg hem sa en annan att vi måste vara kvar i 3 dagar, rutin vid sugklocka. FU nu ville jag bara hem. 
Satt och ammade i stort sett hela tiden. 

Äntligen kom dag 3 och vi fick komma hem.
Vi lämnade som 2 och kommer hem som 3.
Livets gåva <3

 

 

 

 

Bestämde mig mest efter gårdagen då det gjorde ondare än vanligt. Och nu eftersom jag vet varför jag har ont, går jag runt och är sur hela tiden.

Sur på Näl, så in i helvete sur...

Dom ska alltså lappa ihop mig efter att det är flertal stygn som släppt och läkt därefter och fått olika problem pga det.

Ni kan läsa mer förlossnings relaterade grejer under kategorin "förlossning"

Förut idag upptäckte jag ännu mer fel. Återigen, världen rasade.
Med lite för sur bebis, med lite för sur gubbe och lite för mycket hormoner har gjort att 

jag har lite för ont i magen. 

Finns det nånting Näl har gjort rätt med min förlossning?
Allt som handlar om min Fiffi är jävligt känsligt, rent ut sagt. Ni vet.. det är ju my pressures area.
Varför har jag som himla otur? men egentligen... detta är inte otur... Allt är slarv av Näl.

För att inte gå in på för mkt detaljer, dom har missat att sy på ett ställe det har spruckit!

Jag tror att dom klippte för sent, för dom har definitivt inte klippt för lite.
Inte konstigt att jag tyckt det har varit jobbigt att ha hårda bindor om jag alltså haft öppet sår.
För det är ett ställe jag har haft jävligt ont på under hela tiden. Men jag har ju haft ont överallt 

så inte direkt tänkt på att det kunde vara ännu ett fel. Man litar ju på att dom gör rätt.

Angående allt detta med förlossningen så känner man sig lite för ensam.
Jag undrar mycket och det är mycket tankar som snurrar omkring, många frågor men jag
vet inte vilka frågorna är. Vem kontaktar jag och vad vill jag den personen? vad gör man åt detta?

Ska ringa bm mottagningen på måndag, berätta läget, men sen då? Vad vill jag att dom ska göra?
Sakerna har redan hänt. 

 

Men nu googlar jag "patientombudsmannen"... sen får vi se...
Idag har jag haft jeans 5 timmar, det var lite för länge..
För övrigt fått direktiv av bm att jag ska smörja med olja efter varje toalettbesök då slemhinnorna är 

otroligt torra. Så torra det såg ut som nare sa hon. och det hjälper faktiskt jätte mkt.
Skavkänslan är inte där längre.
Och för att inte glömma att nämna min väldigt svaga muskulatur i bäckenbotten efter denna väldigt långa och utdragna förslossning. Detta hade troligtvis inte varit så illa, enligt bm, om jag hade sluppit ligga med krystvärkar i 4 timmar.

 

Detta skall göra mig rik.

Ps. försöker få lite ordning på här på bloggen så har gjort en kategori "Förlossnigen"

där ni såsmåningom kan läsa allt sånt här förlossningsrelaterade saker.

 

 

Men denna gången var det inte det svaret jag fick utan "Ja, här förstår jag att du tycker något är konstigt".

Som ni kanske vet blev jag klippt och det är tydligen flera stygn som har släppt, för tidigt. Så det är flera flikar och det är vidöppet, ja öppet. Hon pusslade ihop dessa flikar som ett jävla pussel och sa "så här ska det vara". Och där var det! Mitt gamla underliv! vad har dom gjort med dig?! :(( Det är alltså kanske inte så konstigt att det skaver.  

Jag blev erbjuden operation om jag tycker jag har mycket besvär. Just nu vill jag bara smälta det och se om det kanske går över. Men det kmr inte gå över eftersom det redan är försent för att rätta till felet. Hon sa också om jag bestämmer mig för att inte göra operation så kan dom ordna det vid nästa förlossning om jag vill ha fler barn. Då kan dom passa på att sy ihop helt när dom ändå är där nere.

Hon sa också att jag har ett mycket, mycket, svagt bäckenbotten. Och det beror troligtvis på den långa och utdragna förlossningen. Som sagt, krystvärkar i 4 timmar kan ju inte vara bra.

Men att det skulle ta tre jävla besök att komma fram till detta är fan otroligt! 

Troligtvis så är det NÄL som har sytt slarvigt från första början. Och sen får vi inte glömma att jag uppsökt hjälp två gånger tidigare på barnmorskemottagningen i Uddevalla. Undrar hela tiden om detta hade kunnat förhindrats.....

Jag har valt att dela med mig av allt sånt här då jag tycker det är skönt att skriva av mig. Och för att jag kan tycka det är skönt att tala om att jag har det lite besvärligt :( Är självklart jätte glad över att det inte var framfall.

Tittar på min fina dotter och blir återigen påmind om vad jag fått för det <3 

Som ni förstår ska detta också tas vidare. NÄL ska fan få veta..

Dock har jag inte rapporterat nånting än. Jag måste skriva klart del 2 på förlossningsberättelsen och även ett personligt brev. Jag tycker rent ut sagt att det är SKIT JOBBIGT att tänka förlossningen så jag skjuter hela tiden upp det. 

Har äntligen knåpat ihop en förlossningsberättelse. Del 2 kommer senare. 
Som några kanske förstått så upplevde vi förlossningen som väldigt dramatisk. 
Jag lyckas inte riktigt sätta ord på känslorna så att ni kan förstå men det 

är så mkt som personalen kunde göra annorlunda. Många småfel som inte

ens borde ske. Det är många gånger jag börjat gråta när jag tänker på förlossningen eftersom det skall vara något fint att minnas när våran lilla Thea kom till världen. 
Detta har gjort att jag är förslossningsrädd och kommer begära kejsarsnitt nästa gång.
Som några kanske vet så var det alltså förlossningen på NÄL.
Rekommenderar alla att ta ut sin förlossningsjournal så ni kan läsa om när, var och hur.
Använt mig av många svordomar och utropstecken då det är lättare att beskriva situationerna så. 

Den 5 november skall vi ta detta vidare, kontakta överläkaren på förlossningen och berätta precis hur jag känner.