För er som inte läst del 1, den finns här

Nu äntligen har jag skrivit del 2 på förlossningsberättelsen.
Det har dröjt alldeles för länge...
Jag sätter ihop sista delen på förlossningen med tiden på BB.
Återigen, jag använder mig utav mkt svordommar och utropstecken för 
det är lättare att uttrycka mig så. 
Vill varna er känsliga läsare för äckliga detaljer.

Och så äntligen kom vår lilla flicka ut till oss kl 03.45 efter nästan 4 timmar med krystvärkar.
Vi gråter floder båda två, hon skriker direkt och hon ligger inlindad i varm filt på mitt bröst.
Jag är så tagen, hinner inte riktigt förstå att hon ligger där.
Jag var bara så otroligt lättad över att det där hemska trycket försvann medsamma.
Dom frågar om Peter vill klippa navelsträngen, nej säger vi i kör.
Här har jag massa bilder i huvudet.
Jag minns att hon kissar på mig, hon lyfter på huvudet, Peter står på min högersida,
hon får en spruta i låret, men vad för spruta? Det vet vi inte än idag, vitaminer? 

All smärta  var helt borta i några sekunder men sedan gör den sig påmind igen.
Min kropp skakar som ett asplöv och jag måste be Peter ta Thea.
Jag minns att jag var så chockad över att dom hade så bråttom, kan jag inte få vila lite nu?
Dom säger till mig att andas i gasen och att jag ska krysta. 
Ut kmr moderkakan, den är jätte varm och landar med ett donk.

Dom frågar om vi vill se den, nej säger vi återigen. 

Här är allt väldigt suddigt vad det är som sker. Jag minns att jag sa tusen ggr att jag visste
att detta skulle göra ont, jag visste att det inte skulle vara över bara för att hon är ute, 
men att det gör så här ont kunde jag aldrig föreställa mig. Vågar nästan påstå att detta gjorde 

lika ont som värkarna.
Dom ska få ut allt annat och jag andas som tusan i gasen för detta gör ont, 
det gör så fruktansvärt ont. Dom klämmer mig på magen. gör ont så jag vill spy, Är så sjukt snurrig...
Men plötsligt får jag en spruta rakt i låret, utan en enda förvarning.
AAAAAJJJJ VA I HELVETE skriker jag. Rycker till och drämmer till sprutan medans 

den var i låret på mig. FÖR FAAAAN säg till först!!
Hon talar inte heller om vad det är för  spruta, det vet vi inte än idag. 

Andas fortfarande som en dåre i masken och jag råkade kolla ner på trädgårdstomten mellan mina
ben medans han höll i nål och tråden. Gud hjälp, det fick mig att må riktigt illa. Å vilken jävla nål! 
och vilken tjock tråd! Mår illa än idag när den bilden dyker upp i huvudet på mig.
Plötsligt känns det som 7 jävla knivhugg i magen på mig. VA I HELVETEEEE AAAAAAJJJ skriker jag.
Då kommer samma kärring, återigen utan någon som helst förvarning, och trycker mig på magen.
Här blir det kaos i huvudet på mig och ut forsar det massor av blod med stora grytbitar i,
som Peter så fint beskrev det. Här blir jag så himla ledsen. Snälla, säg till först.
Du din jävla kärring, 2 små kraftanstärningar av dig hade gjort mina minnen från förlossningen så mkt bättre.

 

Dom syr i över en timme. 2 bristningar på insidan samt klippet på utsidan. 
När doktorn gör en sista slutkontroll upptäcker han ännu mera på insidan. 
Men nu är det så mycket blod och han kan inte se så han behöver andra instrument.
Dom säger till mig att jag måste rullas ner till operation. 
Jag blir jätte rädd och ledsen över att behöva lämna min bebis. 
Ni vet dom där första magiska timmarna fick jag aldrig uppleva och man brukar ju få
så goda mackor på sängen. men samtidigt så lättad över att få försvinna, 
tack tack tack låt mig få sova!
Då var det dags för den där jädra katetern igen, Peter säger åt dom att göra det när dom sövt mig.
Vilket dom tyckte lät som en bra ide. Tack! 

Förlorade 0,7 liter blod.

 

När 2 barnmorskor rullar ner mig för korridoren på förlossningen hör jag det mest otroliga ni kan tänka er. 
En bm säger till den andra med en riktigt oroande ton på rösten "Shit, vem förlöste på sexan?" 
Öööööhhhhm ursäkta va fan säger ni. Är ni allvarliga? 
Nu blir jag återigen helt stum när jag skriver. Finner inga ord som kan beskriva denna situationen.
Menar dom verkligen att dom inte vet vem som förlöste på rum nr 6?
stackars stackars människa på rum nr 6! Sånt här får bara inte hända!!

Sedan rullar vi igen och jag känner mig så jävla stolt, riktigt jävla stolt.
Jag överlevde förlossningen och jag har fått världens finaste dotter, se på mig! 
Jag kände mig som en jäkla superwoman samtidigt som jag var hög som ett hus
och as garvade åt vad barnmorskorna precis sa. 
haha tyckte det var jävligt komiskt att dom seriöst inte visste vem som förlöste på sexan,

som ett dåligt skämt. 

I dörren möter vi ett par som är på väg in för att föda. 

Där ligger jag och garvar i min nedblodade säng, vilken syn....


Det är långt till operationen. känns som det tar en evighet.
ner i källaren, långt ner i korridoren och genom något som ser ut som ett omklädningsrum. 
Till slut framme på operationen, dom diskuterar hela tiden vem som ska operera och min hela min kropp skakar.

Det är så kallt, det är så himla kallt men äntligen ska jag få sova.
Till slut kom dem överens om vem som skulle operera men den läkaren hade fortfarande inte kommit när jag somnade in. 

---

 

 Vaknar upp men det känns som jag drömmer. Det brusar i öronen och jag får inte upp ögonen.
"Har du ont, Liv? Jag ser det på ditt ansiktsuttryck. Du ska få mer smärtstillande."
Somnar igen..

Vaknar upp igen, denna gången när de grejar mellan benen på mig. Är alldeles snurrig.
"Vi ska bara ta ut katetern Liv, du ska få mer smärtstillande"
Somnar...

Vaknar återigen men denna gången av att det är någon som skriker för livet.
Jag blir jätte rädd, vad händer? Var är jag?måste 

Tar mig några sekunder att minnas och det visar sig att det är min granne på uppvaket som skriker.
Ligger och lyssnar, men herregud dom ska bara ta ett blodprov. Och DU gapar, ville jag bara skrika.
Klockan är nu 07.15 och jag frågar när jag ska få åka upp till BB för de sa innan operationen att jag skulle få åka upp igen vid klockan 07.
Sköterskorna svarar att det kommer nog någon snart och hämtar mig.
Tiden går, patienter och sköterskor kommer och går....
Frågar återigen hur mkt klockan är, den är nu 08 och inga tecken till att bli hämtad.
Nej nu jävlar, klockan är 09 och jag har faktiskt en bebis jag måste åka upp till!
Klockan 09.15 kommer det två sköterskor. Jag säger att jag saknat dom och att vi måste skynda oss.
Frågar om hon fått ersättning, men det har hon inte. Åh ingen mat på alla dom timmarna?

På vägen upp hinner jag tänka massa. Vad gör peter å bebis? var är dom? väntar dom på mig?
Till slut framme på bb och jag rullas in i rum nr 2. Där ligger meningen med livet. Far och dotter tillsammans och sover. De kommande timmarna kan jag inte ens beskriva. en så liten liten bebis och hon är dessutom min, min lilla bebis.

Hon får fortlöpande smärtstillande då det gör väldigt ont för henne efter sugklockan.

Orkar inte riktigt gå in på detalj angående tiden på BB. Men mycket besvikelser där också.
Jag har aldrig känt mig så liten och ensam. 
Särskilt första dygnet var en mardröm. Thea skrek i flera timmar i sträck och jag kunde inte förstå varför. Peter var inte där och det tog en kvart för mig att komma upp ur sängen och jag kunde knappt kissa eller gå. Hade SÅ ont mellan benen och väldigt ont psykiskt också. Personalen såg jag knappt till, dom var superstressade och det larmade på dem hela tiden. Jag fick inte ens hjälp att byta mina nerblodade sänglakan så jag sov i dom. 
En barnmorska kom inspringandes och trodde jag hade kvar en tamponad där nere. om jag hade haft det så hade den suttit där i över ett dygn, snacka om infektionsrisk. Hon sa att operationen glömt att skriva att de tagit bort den. De lovade oss att vi fick åka hem dag 2. När vi nästan var på väg hem sa en annan att vi måste vara kvar i 3 dagar, rutin vid sugklocka. FU nu ville jag bara hem. 
Satt och ammade i stort sett hela tiden. 

Äntligen kom dag 3 och vi fick komma hem.
Vi lämnade som 2 och kommer hem som 3.
Livets gåva <3