Med handen på hjärtat
Någon mer som har läst blondinbellas inlägg?
Vilken jätte bra kommentar för det första. Precis så har jag tänkt massor av gånger. Att hon borde skriva lite om de negativa sakerna också och inte bara livet på rosa moln. För alla vet väl, att de första veckorna kan väl omöjligt vara såå rosa?
Hela den omställningen att det plötsligt finns en liten människa, din lilla människa som du ska ta hand om. Man känner inte riktigt den här lilla krabaten och dom kan vara ganska svårlästa. Och för att inte gå in på det där att man sitter och ammar 8 timmar av dygnets 24 som något som ser ut som en potatissäck. Och det där avslaget som höll i sig i 7 veckor och det luktade blod med 10 m radie runt mig. Att bli klippt och spricka och har ont i underlivet i flera månader. För att inte nämna att tankarna man hade de första veckorna, kommer det någonsin att dra ihop sig? Det har bokstavligt ekat " hoohoo hoho hoho" . Att man i början var uppe varannan timme på natten för att mata och äta en måltid i lugn och ro finns inte på kartan än idag. Att vi i förrgår för första gången kunde se en hel film utan skrik/gnäll/matdags eller att någon däckar (läs jag). Att lillan har en timer att vakna så fort det vankas vuxenmys och för att inte nämna smärtan i svanskotan efter förlossningen så man varken kunnat stå, sitta, ligga eller gå. Det här kisseriet... Har klockat hur ofta jag kissar nuförtiden. 7 gånger på en timme och då har jag varit väldigt kissenödig. För att inte nämna rädslan för att kissa lite i brallan när jag skrattar, nyser och hostar. I can go on forever om det jobbiga praktiska sakerna. Men jag kan finna mycket mysigt i det också. Men givetvis det bästa, att vi fått en underbar dotter. Och varje dag med henne är en gåva. Visst har det varit tufft men äntligen har det börjat ordna upp sig så nu kan vi njuta av bebislivet på riktigt. Och få se hur hon utvecklas varje dag och hon blir en egen människa med egen vilja. Det där leendet på morgonen när vi vaknar är oslagbart. Att någon kan vara så glad för att se MIG.
Den där känslan att vara behövd, hon behöver mig. Att bli tårögd så fort man tänker på hur lyckligt lottad man är.
Hur som helst, blondinbellas svar var överraskande bra. Men är det verkligen så, med handen på hjärtat, att livet redan kan vara så underbart?
Känner precis som du Liv, att det verkar lite för bra! Men som hon skriver själv, det är ju fantastisk att hon verkligen känner så för det är nog väldigt få :) Det kommer verkligen som en chock att bli förälder med allt vad det innebär och håller med dig om att det ljuvliga livet sakta men säkert växer fram ju längre tiden går. Och det där leendet du skriver om - blir helt varm och tårögd bara jag tänker på det! Så all skit i världen är det värt men det är fan en tuff väg att gå! Är så imponerad av att du orkar ta dig igenom all denna misär som du har fått uppleva i samband med förlossning och läkning efteråt. Jag tyckte det var tufft även utan det! All cred till dig.
Linda